Mackätning och fjällöpning

För första gången på nästan ett år åt jag några mackor i helgen. Jag var så illa tvungen eftersom frukostutbudet där jag befann mig var kraftigt begränsat.

I torsdags åkte jag upp till jämtlandsfjällen tillsammans med mina två äldsta barn, Rikard snart 12 år och Ella snart 8 år. Destinationen var Storulvåns fjällstation, där vi bodde i tre nätter. Frukosten som erbjöds var ingen traditionell frukostbuffé där bacon och äggröra brukar ingå. Istället var det baserat på mackor, med ost och skinka som pålägg. Visserligen fanns det kokta ägg, men det har jag aldrig varit så förtjust i. Ägg går bra som ingrediens i någon smaksatt omelett. Bara ägg blir lite för "äggigt" för min smak.

Hur som helst... jag åt tre mackor per frukost. Genast infann sig den känslan i bröstet som jag levt med i alla år innan jag upptäckte LCHF. Den är svår att beskriva men hjärtat slår mer distinkt och en känsla av stress infinner sig. Jag har alltid tyckt att känslan är mer eller mindre obehaglig men har trott att den har varit något man får leva med. Tidigare har jag sett mackor som en självklar och fullständigt naturlig del av frukosten utan att ens fundera över andra alternativ.

Dessbättre var luncherna och middagarna betydligt bättre anpassade för såna som mig. Visst erbjöds det både potatis och pasta men eftersom man dukat upp en buffé var det ju inte svårare än att avstå.

Förutom att dra med mina barn upp på fjället (bl.a. Getryggen) passade jag på att få mig till livs en löptur sista kvällen. Mina VFF drogs på och jag gav mig ut på lederna kring Storulvån. Löpningen var helt underbar! Visst var det geggigt här och var så att man fick gå och ibland klättra över gyttjan men det översåg jag gärna med. Landskapet och stigarna var helt enkelt underbart vackra. 8,5 km löpning blev det. Tempot var kanske inget att skryta och skrävla om (c:a 5:20 min/km) men det berodde på nämnda gyttjehinder. När jag kunde springa obehindrat var tempot skapligt.

I kväll blir det mountainbike-cykling ut åt Sunnersta i Uppsala.

                                  Bloggens innehavare tar igen sig några kilometer från Stor-
                                  ulvlån efter att ha lagat frystorkad mat åt sina barn. 
                                  Själv väntade han med att äta tills återkomsten till fjällstationen, 
                                 där riktigt käk utan kolhydrater fanns att få.

Lördagens träning

Sedan i maj har jag varit anmäld till Stockholm Halvmarathon. Träningen, och i synnerhet långdistansträningen har gått sådär under sommaren men jag hade ändå tänkt komma till start...

... om det nu inte hade varit för att jag fick ont i en vad under ett träningspass förra fredagen. En vadmuskel var under några dagar efter passet, spänd som en fiolsträng och för att inte äventyra höstens träning bestämde jag mig för att inte starta på halvmaran i lördags. På fredagen kände jag ingenting i vaden, vilket ju var glädjande, men jag stod fast vid mitt beslut.

Men lite träning kunde jag väl ändå försöka mig på, resonerade jag, och drog istället ut på min nyrenoverade Mountainbike från 1996. Från centrala Uppsala, där jag bor, cyklade jag ut till Sunnersta där jag hittade ganska utmanande vägar och stigar. Bland annat cyklade jag upp för utförsåkningsbacken upp på sunnerstaåsen. Med c:a fem höjdmeter kvar nådde jag ett parti med lös sand och var tvungen att gå de sista metrarna.

Nog med detaljer om cyklingen. Efter 30 kilometer stannade jag och sprang på ett jättelik, mycket välskött gräsplan där det bl.a. fanns fotbollsmål och en frisbeegolfbana (nära Sunnersta). Det visade sig vara nästan exakt en kilometer runt. Jag sprang åtta varv, utan att känna den minsta tillstymmelse till smärta i vaden. Tempot (5:15 min/km) var betydligt lägre än jag brukar springa i men jag tog det mycket försiktigt med tanke på vaden.

Efter löpningen cyklade jag ytterligare 20 kilometer innan jag kom hem. Jag var häpnadsväckande pigg.

Innan jag gav mig iväg ut hade jag ätit min standardfrukost bestående av äggröra på tre ägg, ett paket bacon samt 1/2 dl. vispgrädde och var fortfarande hyfsat mätt när jag kom hem vid 15-tiden.

Bör också kanske berätta att jag både springer och cyklar iförd Vibram Five Fingers, dvs. s.k. barfotaskor.

Härmed förklaras bloggen startad

Som om det inte fanns nog av bloggar startar jag härmed ytterligare en. Till råga på allt kommer den att handla mycket om ett ämne där bloggmarknaden är minst sagt överetablerad. Det som får mig att tro att jag ändå kan locka till mig en och annan läsare är att jag har tänkt, tänker och kommer att tänka en hel del på dessa tre ämnen, där det enligt mig finns en stark koppling. Samhället i form av gruppsykologi, traditioner och marknadskrafter påverkar vad vi äter i högre grad än vi vill tro. De lärde tvistar också om kolhydrater är något nödvändigt för att kunna träna någorlunda ambitiöst. Efter nästan ett år på lågkolhydratskost (varav nio månader på strikt LCHF!) är det inget snack om att jag är i bättre form än på länge, och detta med en ganska liten träningsmängd.

I och med startandet av denna blogg tänkte jag skruva upp träningsmängden och rapportera regelbundet hur det hela framskrider. Just löftet om denna rapportering borde också kunna ge mig den motivation som i viss mån saknats.Jag tränar visserligen mycket mer än de flesta men målet är att nu vid 43 års ålder komma i mitt livs form. Även om jag inte tror det så är det möjligt att LCHF-kosten gör att man inte presterar lika bra i löpspåret eller på gymmet. Om det nu är så, vad spelar det egentligen för roll? Mitt mål är att må bra och att detta ska synas. Jag har märkt att jag med ganska liten mängd enkel styrketräning fått en kraftigare muskeltillväxt än jag fick när jag tränade tre gånger så mycket, men på kolhydratsdrift. Mina prestationer i uthållighetssporter har jag inte riktigt kunnat utvärdera. Jag brukar nämligen inte springa mer än 10 km under mina löprundor och den distansen är inga som helst problem. Förra veckan gav jag mig ut och cyklade 5 mil. Efter halva sträckan stannade jag och sprang 5,2 km. När jag kom hem var jag i stort sett lika pigg som när jag gav mig iväg, drygt två timmar tidigare. Givetvis behövde inga kolhydrater fyllas på eftersom jag inte känner det minsta sug.

Jag har ganska stor erfarenhet av bloggande sedan tidigare. De senaste två åren har det dock bloggats sparsamt. Min blogg Roadrunners Löparblogg hade under sin storhetstid vintern och våren 2010 omkring 200 läsare om dagen. Andra ämnen jag bloggat om är ekonomi, musik och livsåskådning. Dessa ämnen ligger mig fortfarande varmt om hjärtat men tiden att skriva i den omfattning jag vill finns i nuläget inte

Men nu blir det LCHF, träning och samhälle!

Trevlig läsning!