Förresten...

Några ord till i anslutning till mitt senaste inlägg.

Jag har svårt att respektera folk som trots att ett stort antal personer upplever stora hälsovinster med LCHF, ändå fortsätter hävda att det är farligt. Det är svårt att ändra uppfattning om något som man hållit för sant hela sitt liv, sånt som vi tidigt fick höra från personer som stod oss nära att det var farligt. Värst är det kanske för de personer vars föräldrar (en eller båda) är bergfast övertygade om det mättade fettets farlighet. Jag har svårt att tänka mig att Claude Marcus barn (om han har några?) skulle gå emot sin egen far, hans övertygelse och livsgärning så pass att han/hon vågade prova LCHF och dessutom gå så långt att han/hon berättade för sin pappa att han måste fått allt han jobbar med dagligen om bakfoten. Det skulle aldrig hända. Så gör vi bara inte mot våra föräldrar.

Däremot respekterar jag fullt ut de personer som faktiskt insett vad kolhydrater gör med oss och att fettets farlighet är kraftigt överdrivet, men ger blanka fan i detta och fortsätter äta som vanligt. Respekt också till de personer som ännu inte övertygats men säger att "Det kan ligga något i det".

I vanliga fall bedömer jag folk mycket efter vad de gör och inte hur de tänker. Mer utifrån hur de lever än hur de lär, alltså. Dock inte i detta fall. Här är det vad som hänt intellektuellt hos dessa personer som avgör om de förtjänar min respekt. Jag blir väldigt provocerad av de som fortsätter hävda att det jag och hundratusentals andra håller på med är livsfarligt, när det uppenbarligen inte är det.

Det kan inte vara möjligt att må så här bra av något som är så farligt. Kroppen har ett effektivt system med varningssignaler då vi stoppar i oss något som inte är bra för oss. Några såna signaler har jag inte märkt av överhuvudtaget.