Det brukar hävdas att fullkorn minskar risken för cancer vilket med största sannolikhet också stämmer.
Det är inte utan att man undrar lite över vad det är i fullkornet som har en cancerskyddande effekt. Min hypotes är att fullkornet i sig inte har någon skyddande effekt över huvud taget. Hur kan jag hävda något sådant? Det har ju visats i flera undersökningar att personer som äter mera fullkornsprodukter drabbas i mindre utsträckning än andra av cancer, och då i synnerhet i tarmen.
Jag blir mer och mer övertygad om att det fullkornet ersätter är boven i dramat, dvs. vetemjölet. Äter vi mer fullkorn gör vi det på bekostnad av att vi äter mindre av något annat och detta är givetvis vetemjölet. Hur blir det då om man helt och hållet eliminerar vetemjölet ur kosten, t.ex. med LCHF?
Ett argument mot LCHF som ofta framförs är att det är fiber- och fullkornsfattigt. Fullkornet skyddar ju enligt dom mot cancer, och personer som äter enligt LCHF skulle vara i riskzonen för den typen av sjukdomar.
Jag har mycket svårt att tänka mig att de studier som gjorts på fullkorn inkluderat personer som över huvud taget inte ätit vetemjöl eller spannmålsprodukter, och om de gjort det har de utgjort så pass liten del av den undersökta populationen att det inte går att dra några som helst slutsatser om dem. Antagligen har de redan på planeringsstadiet av studien exkluderats eftersom deras kost betraktats som alldeles för extrem.
Äter man fullkorn leder det till att man äter mindre vetemjöl. Mindre vetemjöl leder till att risken för cancersjukdomar i tarmen minskar signifikant. Jag upprepar frågan: vad händer om man skippar vetemjölet helt ur sin kost?
Sammanfattningsvis: Det är inte mera fullkorn som minskar risken för cancer, det är mindre mängder vetemjöl. Säkert skulle man se samma effekt utan fullkorn, men med motsvarande mängd vetemjöl, som om man åt mera fullkorn.
Vad som händer får framtiden utvisa, men jag är tämligen säker på att cancer i tarmen mer eller mindre kommer att vara ett minne blott.
Här finns rekommenderad läsning om vetemjölets effekter på våra kroppar.
måndag 10 december 2012
måndag 22 oktober 2012
De stackars nutritionisterna...
Följande skrev jag i kommentarsfältet på Kostdoktorn idag. Här är texten något redigerad och förhoppningsvis också förbättrad. Det skrevs i anslutning till detta inlägg
Jag har funderat mycket på de stackars nutritionisterna på sistone och deras nästan undantagslösa tendens att hålla fast vid den kunskap de fått under sin utbildning, oavsett vad nyare forskning visar. Anta för ett ögonblick att det gällde den bransch jag jobbar inom (statistiken). Jag har filat ihop detta lilla tankeexperiment:
Ett mindre antal forskare hittade för ett tiotal år sedan brister i bevisen av den centrala gränsvärdessatsen. Därtill hade man hittat avsevärda logiska kullerbyttor i Kolmogorovs axiomsystem samt stora brister i bevistekniken inom den matematiska statistiken. Statistiker är en yrkesgrupp som reder sig hyfsat väl ekonomiskt (vissa till och med mycket väl!) och de metoder de tillämpar har vilat på solida grunder, i huvudsak de som nu ifrågasatts och motbevisats. Hur reagerar statistikerna?
Vi inser ju naturligtvis innerst inne att om motbevisen som lagts fram mot statistiken fundamentala resultat stämmer så faller det mesta av det vi lärt oss under vår utbildning. Vår yrkesgrupp kommer att bli överflödig och någon alternativ karriär skulle antagligen inte vara att tänka på. Den lilla status som ändå finns inom statistikerskrået skulle vara utraderad. Av den anledningen skulle vi fortsätta peka på de gamla bevisen som dessutom finns i flera olika varianter. Vi skulle åberopa auktoriteter, professorer inom matematiken och statistiken som i hundra år hävdat att dessa satser är sanna bortom allt rimligt tvivel. De nya resultaten som nu framlagts och som stjälper statistikens mest fundamentala satser, skulle ingen ens våga titta åt och dessa skulle förnekas med en dåres envishet.
Detta är precis vad som händer inom "nutritionsvetenskapen", läkar- och den medicinska vetenskapen just nu. Dessa inser naturligtvis att deras yrkesgrupp skulle bli överflödig om det som jag och många andra på denna blogg är övertygade om är sant. Vilket det också med största sannolikhet är.
Jag har funderat mycket på de stackars nutritionisterna på sistone och deras nästan undantagslösa tendens att hålla fast vid den kunskap de fått under sin utbildning, oavsett vad nyare forskning visar. Anta för ett ögonblick att det gällde den bransch jag jobbar inom (statistiken). Jag har filat ihop detta lilla tankeexperiment:
Ett mindre antal forskare hittade för ett tiotal år sedan brister i bevisen av den centrala gränsvärdessatsen. Därtill hade man hittat avsevärda logiska kullerbyttor i Kolmogorovs axiomsystem samt stora brister i bevistekniken inom den matematiska statistiken. Statistiker är en yrkesgrupp som reder sig hyfsat väl ekonomiskt (vissa till och med mycket väl!) och de metoder de tillämpar har vilat på solida grunder, i huvudsak de som nu ifrågasatts och motbevisats. Hur reagerar statistikerna?
Vi inser ju naturligtvis innerst inne att om motbevisen som lagts fram mot statistiken fundamentala resultat stämmer så faller det mesta av det vi lärt oss under vår utbildning. Vår yrkesgrupp kommer att bli överflödig och någon alternativ karriär skulle antagligen inte vara att tänka på. Den lilla status som ändå finns inom statistikerskrået skulle vara utraderad. Av den anledningen skulle vi fortsätta peka på de gamla bevisen som dessutom finns i flera olika varianter. Vi skulle åberopa auktoriteter, professorer inom matematiken och statistiken som i hundra år hävdat att dessa satser är sanna bortom allt rimligt tvivel. De nya resultaten som nu framlagts och som stjälper statistikens mest fundamentala satser, skulle ingen ens våga titta åt och dessa skulle förnekas med en dåres envishet.
Detta är precis vad som händer inom "nutritionsvetenskapen", läkar- och den medicinska vetenskapen just nu. Dessa inser naturligtvis att deras yrkesgrupp skulle bli överflödig om det som jag och många andra på denna blogg är övertygade om är sant. Vilket det också med största sannolikhet är.
lördag 6 oktober 2012
Förresten...
Några ord till i anslutning till mitt senaste inlägg.
Jag har svårt att respektera folk som trots att ett stort antal personer upplever stora hälsovinster med LCHF, ändå fortsätter hävda att det är farligt. Det är svårt att ändra uppfattning om något som man hållit för sant hela sitt liv, sånt som vi tidigt fick höra från personer som stod oss nära att det var farligt. Värst är det kanske för de personer vars föräldrar (en eller båda) är bergfast övertygade om det mättade fettets farlighet. Jag har svårt att tänka mig att Claude Marcus barn (om han har några?) skulle gå emot sin egen far, hans övertygelse och livsgärning så pass att han/hon vågade prova LCHF och dessutom gå så långt att han/hon berättade för sin pappa att han måste fått allt han jobbar med dagligen om bakfoten. Det skulle aldrig hända. Så gör vi bara inte mot våra föräldrar.
Däremot respekterar jag fullt ut de personer som faktiskt insett vad kolhydrater gör med oss och att fettets farlighet är kraftigt överdrivet, men ger blanka fan i detta och fortsätter äta som vanligt. Respekt också till de personer som ännu inte övertygats men säger att "Det kan ligga något i det".
I vanliga fall bedömer jag folk mycket efter vad de gör och inte hur de tänker. Mer utifrån hur de lever än hur de lär, alltså. Dock inte i detta fall. Här är det vad som hänt intellektuellt hos dessa personer som avgör om de förtjänar min respekt. Jag blir väldigt provocerad av de som fortsätter hävda att det jag och hundratusentals andra håller på med är livsfarligt, när det uppenbarligen inte är det.
Det kan inte vara möjligt att må så här bra av något som är så farligt. Kroppen har ett effektivt system med varningssignaler då vi stoppar i oss något som inte är bra för oss. Några såna signaler har jag inte märkt av överhuvudtaget.
Jag har svårt att respektera folk som trots att ett stort antal personer upplever stora hälsovinster med LCHF, ändå fortsätter hävda att det är farligt. Det är svårt att ändra uppfattning om något som man hållit för sant hela sitt liv, sånt som vi tidigt fick höra från personer som stod oss nära att det var farligt. Värst är det kanske för de personer vars föräldrar (en eller båda) är bergfast övertygade om det mättade fettets farlighet. Jag har svårt att tänka mig att Claude Marcus barn (om han har några?) skulle gå emot sin egen far, hans övertygelse och livsgärning så pass att han/hon vågade prova LCHF och dessutom gå så långt att han/hon berättade för sin pappa att han måste fått allt han jobbar med dagligen om bakfoten. Det skulle aldrig hända. Så gör vi bara inte mot våra föräldrar.
Däremot respekterar jag fullt ut de personer som faktiskt insett vad kolhydrater gör med oss och att fettets farlighet är kraftigt överdrivet, men ger blanka fan i detta och fortsätter äta som vanligt. Respekt också till de personer som ännu inte övertygats men säger att "Det kan ligga något i det".
I vanliga fall bedömer jag folk mycket efter vad de gör och inte hur de tänker. Mer utifrån hur de lever än hur de lär, alltså. Dock inte i detta fall. Här är det vad som hänt intellektuellt hos dessa personer som avgör om de förtjänar min respekt. Jag blir väldigt provocerad av de som fortsätter hävda att det jag och hundratusentals andra håller på med är livsfarligt, när det uppenbarligen inte är det.
Det kan inte vara möjligt att må så här bra av något som är så farligt. Kroppen har ett effektivt system med varningssignaler då vi stoppar i oss något som inte är bra för oss. Några såna signaler har jag inte märkt av överhuvudtaget.
fredag 5 oktober 2012
Antalet LCHF-anhängare kommer att fortsätta växa
Antalet och andelen svenskar växer som insett förtjänsterna med LCHF-kost och som därmed ansluter sig till skaran av tvivlare gällande Livsmedelsverkets kostråd och påståenden om det mättade fettets farlighet.
Med enkelt resonemang ska jag försöka visa att denna andel kommer att fortsätta växa.
Allt börjar med att en person inser att något som tidigare hållits för sant är fel. Denne berättar om sina nyvunna insikter för någon annan, som antingen övertygas direkt eller provar påståendet själv. I vårt fall LCHF-kost. När även den andra personen nåtts av insikten kommer denna att sprida sig som en löpeld. Förutsatt att alla mår bra så kommer ingenting att stoppa den att nå ytterligare fler. Förutsatt att ingenting händer, i stil med att folk drabbas av de hjärt- och kärlsjukdomar som man sedan årtionden hävdat om denna kost, så kommer det hela sprida sig över hela populationen. Det hela kan liknas med en epidemi, vars spridning stoppas med ett botemedel, vaccin eller andra åtgärder som isolering. "Botemedlet" i mitt resonemang skulle kunna vara mycket starka argument för att vi fått allt vad gäller LCHF om bakfoten. Har en idé väl fått fäste så blir man kvar i sin övertygelse fram tills dess att tillräckligt mycket tyder på att man har haft fel. Vad som är tillräckligt mycket varierar från person till person. För somliga räcker det med att en person man har förtroende för, kanske med en flådig titel som läkare etc, säger att det är farligt men utan att utveckla detta mer än så. För min del krävs en mycket välgjord studie för att jag ska låta mig övertygas. Till detta krävs nog också att jag själv ska börja må dåligt av det jag äter.
Till skaran av LCHF-anhängare ansluter sig även ett stort antal läkare, forskare och andra "upplysta" personer. Detta bidrar givetvis till att ännu fler, inte lika upplysta personer kommer att övertygas i samma riktning.
Att man verkligen äter i enlighet med sin övertygelse är sedan en helt annan femma. Jag känner flera mycket kloka och i övrigt fullt normala människor i min omgivning som har provat LCHF, blivit entusiastiska och uppnått de hälsovinster och den viktminskning som alla vittnar om, men som ändå gått tillbaka till s.k. vanlig kost. Detta trots viktökning och att hälsoproblemen kommer tillbaka. Varför detta, kan man undra? Ett skäl är att de kanske befinner sig i en fas av livet då det är svårt och opraktiskt att hålla sig till LCHF-kost. Det krävs ju trots allt en del planering och har man en familj vars medlemmar ännu inte låtit sig övertygas, så kan det vara knepigt att ensam sköta sin egen kosthållning. Ett annat skäl är att de helt enkelt är slavar under kolhydraterna. Många jag känner och som fått rekommendationen att prova LCHF har sagt att de för allt i världen inte vill sluta käka sina älskade mackor (!!).
Det som krävs för att "LCHF-epidemin" ska avstanna är man faktiskt visar att de hjärtinfarkter som man fram till för bara några år sedan var övertygad om skulle drabba oss, faktiskt också gör det! Det räcker inte med bara ett ökat antal dödliga hjärtinfarker, det måste också visas att det finns säkert ett samband mellan dessa och LCHF-kosten.
Jag har massor av liknande funderingar som jag kommer att dela med mig av framöver. Välkommen åter!
Med enkelt resonemang ska jag försöka visa att denna andel kommer att fortsätta växa.
Allt börjar med att en person inser att något som tidigare hållits för sant är fel. Denne berättar om sina nyvunna insikter för någon annan, som antingen övertygas direkt eller provar påståendet själv. I vårt fall LCHF-kost. När även den andra personen nåtts av insikten kommer denna att sprida sig som en löpeld. Förutsatt att alla mår bra så kommer ingenting att stoppa den att nå ytterligare fler. Förutsatt att ingenting händer, i stil med att folk drabbas av de hjärt- och kärlsjukdomar som man sedan årtionden hävdat om denna kost, så kommer det hela sprida sig över hela populationen. Det hela kan liknas med en epidemi, vars spridning stoppas med ett botemedel, vaccin eller andra åtgärder som isolering. "Botemedlet" i mitt resonemang skulle kunna vara mycket starka argument för att vi fått allt vad gäller LCHF om bakfoten. Har en idé väl fått fäste så blir man kvar i sin övertygelse fram tills dess att tillräckligt mycket tyder på att man har haft fel. Vad som är tillräckligt mycket varierar från person till person. För somliga räcker det med att en person man har förtroende för, kanske med en flådig titel som läkare etc, säger att det är farligt men utan att utveckla detta mer än så. För min del krävs en mycket välgjord studie för att jag ska låta mig övertygas. Till detta krävs nog också att jag själv ska börja må dåligt av det jag äter.
Till skaran av LCHF-anhängare ansluter sig även ett stort antal läkare, forskare och andra "upplysta" personer. Detta bidrar givetvis till att ännu fler, inte lika upplysta personer kommer att övertygas i samma riktning.
Att man verkligen äter i enlighet med sin övertygelse är sedan en helt annan femma. Jag känner flera mycket kloka och i övrigt fullt normala människor i min omgivning som har provat LCHF, blivit entusiastiska och uppnått de hälsovinster och den viktminskning som alla vittnar om, men som ändå gått tillbaka till s.k. vanlig kost. Detta trots viktökning och att hälsoproblemen kommer tillbaka. Varför detta, kan man undra? Ett skäl är att de kanske befinner sig i en fas av livet då det är svårt och opraktiskt att hålla sig till LCHF-kost. Det krävs ju trots allt en del planering och har man en familj vars medlemmar ännu inte låtit sig övertygas, så kan det vara knepigt att ensam sköta sin egen kosthållning. Ett annat skäl är att de helt enkelt är slavar under kolhydraterna. Många jag känner och som fått rekommendationen att prova LCHF har sagt att de för allt i världen inte vill sluta käka sina älskade mackor (!!).
Det som krävs för att "LCHF-epidemin" ska avstanna är man faktiskt visar att de hjärtinfarkter som man fram till för bara några år sedan var övertygad om skulle drabba oss, faktiskt också gör det! Det räcker inte med bara ett ökat antal dödliga hjärtinfarker, det måste också visas att det finns säkert ett samband mellan dessa och LCHF-kosten.
Jag har massor av liknande funderingar som jag kommer att dela med mig av framöver. Välkommen åter!
tisdag 2 oktober 2012
"Marknaden täljer guld på fet diet"
Eftersom jag är en aktiv småsparare är jag dagligen inne på Dagens Industris webbplats för att försöka hålla lite koll på vad som händer på marknaden. Denna tidning är inte den första man förknippar med artiklar om mat och LCHF men idag hittade jag något. Att matjättarna under lång tid tjänat ordentligt med deg på att ta lika ordentligt med betalt för mat fylld med billiga kolhydrater känner vi alla till. Nu har alltså Dagens Industri insett dessa aktörer förlorar marknadsandelar till andra, med mer energität produktion (främst kött- och mejeriindustrin). Artikelns rubrik är ren Dagens Industri-poesi: Marknaden täljer guld på fet diet.
"Efterfrågan på fullfeta produkter ökar", säger Arla Foods pr-chef Inger Söderlund. Detta har jag själv noterat, och inte minst bidragit till. ICA Luthagens liv, min kvartersbutik, har jämt göra med att beställa hem fullfet vispgrädde på enlitersförpackning åt mig och andra. I mitt hushåll går det åt nästan tre liter sådan grädde i veckan och jag står ensam för nästan hela konsumtionen. Mellan tummen och pekfingret får mina barn i sig ca 15 procent av den hemköpta grädden. De är nämligen väldigt förtjusta i min frukostomelett, bestående av ägg, vispgrädde, smör och bacon och jag får ofta göra dubbel sats för att det ska räcka åt alla.
Artikeln tillför naturligtvis inget nytt. Den avslutas också med att ICA's dietist Christina Karlsson får säga sitt om och uttrycka sin oro över att vi LCHF:are även väljer bort frukt. "Vi jobbar hårt med att frukt och gröntkonsumtionen ska öka" säger hon.
Jag tillhör dem som inte ens tillåter sig själv att äta en frukt och jag mår faktiskt alldeles utmärkt utan den. Jag vågar till och med påst att jag faktiskt mår bättre utan frukt. Mina lunch- och middagstallrikar kantas dock av ganska mycket grönsaker. Antagligen är det så att vitamin- och näringsinnehållet i de frukter som fyller fruktkorgar på arbetsplatser och fruktfat hemmavid fått stå tillbaka då dessa förädlats mot ett högre sockerinnehåll. Det finns heller ingenting i frukt som inte finns i grönsaker. Dessutom är det med största sannolikhet så att vårt behov av vitaminer (i synnerhet vitamin C) och antioxidanter minskar kraftigt när vi äter renare och mindre processad mat.
Jag utesluter inte att ICAs dietist faktiskt har rätt, även om jag är nästan helt säker på motsatsen. Men om en dietist anställd av en stor dagligvarukedja påstår något om vad vi bör äta, så beror det sannolikt på att ICA tjänar mer pengar på frukt och grönt än vad de gör på bacon, grädde, smör och ägg. På samma sätt är jag övertygad om att om de nyss nämnda varorna vore högmarginalprodukter så skulle ICAs dietister genast erkänna att det låg en hel del i LCHF-rörelsens påståenden.
Det är bara en tidsfråga innan de tvingas göra detta. De vetenskapliga undersökningar som hittills gjorts pekar tydligt i en riktning och de "anekdotiska" bevisen, i form av hundratusentals personer som med framgång provat LCHF, börjar bli besvärande många.
"Efterfrågan på fullfeta produkter ökar", säger Arla Foods pr-chef Inger Söderlund. Detta har jag själv noterat, och inte minst bidragit till. ICA Luthagens liv, min kvartersbutik, har jämt göra med att beställa hem fullfet vispgrädde på enlitersförpackning åt mig och andra. I mitt hushåll går det åt nästan tre liter sådan grädde i veckan och jag står ensam för nästan hela konsumtionen. Mellan tummen och pekfingret får mina barn i sig ca 15 procent av den hemköpta grädden. De är nämligen väldigt förtjusta i min frukostomelett, bestående av ägg, vispgrädde, smör och bacon och jag får ofta göra dubbel sats för att det ska räcka åt alla.
Artikeln tillför naturligtvis inget nytt. Den avslutas också med att ICA's dietist Christina Karlsson får säga sitt om och uttrycka sin oro över att vi LCHF:are även väljer bort frukt. "Vi jobbar hårt med att frukt och gröntkonsumtionen ska öka" säger hon.
Jag tillhör dem som inte ens tillåter sig själv att äta en frukt och jag mår faktiskt alldeles utmärkt utan den. Jag vågar till och med påst att jag faktiskt mår bättre utan frukt. Mina lunch- och middagstallrikar kantas dock av ganska mycket grönsaker. Antagligen är det så att vitamin- och näringsinnehållet i de frukter som fyller fruktkorgar på arbetsplatser och fruktfat hemmavid fått stå tillbaka då dessa förädlats mot ett högre sockerinnehåll. Det finns heller ingenting i frukt som inte finns i grönsaker. Dessutom är det med största sannolikhet så att vårt behov av vitaminer (i synnerhet vitamin C) och antioxidanter minskar kraftigt när vi äter renare och mindre processad mat.
Jag utesluter inte att ICAs dietist faktiskt har rätt, även om jag är nästan helt säker på motsatsen. Men om en dietist anställd av en stor dagligvarukedja påstår något om vad vi bör äta, så beror det sannolikt på att ICA tjänar mer pengar på frukt och grönt än vad de gör på bacon, grädde, smör och ägg. På samma sätt är jag övertygad om att om de nyss nämnda varorna vore högmarginalprodukter så skulle ICAs dietister genast erkänna att det låg en hel del i LCHF-rörelsens påståenden.
Det är bara en tidsfråga innan de tvingas göra detta. De vetenskapliga undersökningar som hittills gjorts pekar tydligt i en riktning och de "anekdotiska" bevisen, i form av hundratusentals personer som med framgång provat LCHF, börjar bli besvärande många.
tisdag 25 september 2012
Mackätning och fjällöpning
För första gången på nästan ett år åt jag några mackor i helgen. Jag var så illa tvungen eftersom frukostutbudet där jag befann mig var kraftigt begränsat.
I torsdags åkte jag upp till jämtlandsfjällen tillsammans med mina två äldsta barn, Rikard snart 12 år och Ella snart 8 år. Destinationen var Storulvåns fjällstation, där vi bodde i tre nätter. Frukosten som erbjöds var ingen traditionell frukostbuffé där bacon och äggröra brukar ingå. Istället var det baserat på mackor, med ost och skinka som pålägg. Visserligen fanns det kokta ägg, men det har jag aldrig varit så förtjust i. Ägg går bra som ingrediens i någon smaksatt omelett. Bara ägg blir lite för "äggigt" för min smak.
Hur som helst... jag åt tre mackor per frukost. Genast infann sig den känslan i bröstet som jag levt med i alla år innan jag upptäckte LCHF. Den är svår att beskriva men hjärtat slår mer distinkt och en känsla av stress infinner sig. Jag har alltid tyckt att känslan är mer eller mindre obehaglig men har trott att den har varit något man får leva med. Tidigare har jag sett mackor som en självklar och fullständigt naturlig del av frukosten utan att ens fundera över andra alternativ.
Dessbättre var luncherna och middagarna betydligt bättre anpassade för såna som mig. Visst erbjöds det både potatis och pasta men eftersom man dukat upp en buffé var det ju inte svårare än att avstå.
Förutom att dra med mina barn upp på fjället (bl.a. Getryggen) passade jag på att få mig till livs en löptur sista kvällen. Mina VFF drogs på och jag gav mig ut på lederna kring Storulvån. Löpningen var helt underbar! Visst var det geggigt här och var så att man fick gå och ibland klättra över gyttjan men det översåg jag gärna med. Landskapet och stigarna var helt enkelt underbart vackra. 8,5 km löpning blev det. Tempot var kanske inget att skryta och skrävla om (c:a 5:20 min/km) men det berodde på nämnda gyttjehinder. När jag kunde springa obehindrat var tempot skapligt.
I kväll blir det mountainbike-cykling ut åt Sunnersta i Uppsala.
Bloggens innehavare tar igen sig några kilometer från Stor-
ulvlån efter att ha lagat frystorkad mat åt sina barn.
Själv väntade han med att äta tills återkomsten till fjällstationen,
där riktigt käk utan kolhydrater fanns att få.
I torsdags åkte jag upp till jämtlandsfjällen tillsammans med mina två äldsta barn, Rikard snart 12 år och Ella snart 8 år. Destinationen var Storulvåns fjällstation, där vi bodde i tre nätter. Frukosten som erbjöds var ingen traditionell frukostbuffé där bacon och äggröra brukar ingå. Istället var det baserat på mackor, med ost och skinka som pålägg. Visserligen fanns det kokta ägg, men det har jag aldrig varit så förtjust i. Ägg går bra som ingrediens i någon smaksatt omelett. Bara ägg blir lite för "äggigt" för min smak.
Hur som helst... jag åt tre mackor per frukost. Genast infann sig den känslan i bröstet som jag levt med i alla år innan jag upptäckte LCHF. Den är svår att beskriva men hjärtat slår mer distinkt och en känsla av stress infinner sig. Jag har alltid tyckt att känslan är mer eller mindre obehaglig men har trott att den har varit något man får leva med. Tidigare har jag sett mackor som en självklar och fullständigt naturlig del av frukosten utan att ens fundera över andra alternativ.
Dessbättre var luncherna och middagarna betydligt bättre anpassade för såna som mig. Visst erbjöds det både potatis och pasta men eftersom man dukat upp en buffé var det ju inte svårare än att avstå.
Förutom att dra med mina barn upp på fjället (bl.a. Getryggen) passade jag på att få mig till livs en löptur sista kvällen. Mina VFF drogs på och jag gav mig ut på lederna kring Storulvån. Löpningen var helt underbar! Visst var det geggigt här och var så att man fick gå och ibland klättra över gyttjan men det översåg jag gärna med. Landskapet och stigarna var helt enkelt underbart vackra. 8,5 km löpning blev det. Tempot var kanske inget att skryta och skrävla om (c:a 5:20 min/km) men det berodde på nämnda gyttjehinder. När jag kunde springa obehindrat var tempot skapligt.
I kväll blir det mountainbike-cykling ut åt Sunnersta i Uppsala.
ulvlån efter att ha lagat frystorkad mat åt sina barn.
Själv väntade han med att äta tills återkomsten till fjällstationen,
där riktigt käk utan kolhydrater fanns att få.
måndag 17 september 2012
Lördagens träning
Sedan i maj har jag varit anmäld till Stockholm Halvmarathon. Träningen, och i synnerhet långdistansträningen har gått sådär under sommaren men jag hade ändå tänkt komma till start...
... om det nu inte hade varit för att jag fick ont i en vad under ett träningspass förra fredagen. En vadmuskel var under några dagar efter passet, spänd som en fiolsträng och för att inte äventyra höstens träning bestämde jag mig för att inte starta på halvmaran i lördags. På fredagen kände jag ingenting i vaden, vilket ju var glädjande, men jag stod fast vid mitt beslut.
Men lite träning kunde jag väl ändå försöka mig på, resonerade jag, och drog istället ut på min nyrenoverade Mountainbike från 1996. Från centrala Uppsala, där jag bor, cyklade jag ut till Sunnersta där jag hittade ganska utmanande vägar och stigar. Bland annat cyklade jag upp för utförsåkningsbacken upp på sunnerstaåsen. Med c:a fem höjdmeter kvar nådde jag ett parti med lös sand och var tvungen att gå de sista metrarna.
Nog med detaljer om cyklingen. Efter 30 kilometer stannade jag och sprang på ett jättelik, mycket välskött gräsplan där det bl.a. fanns fotbollsmål och en frisbeegolfbana (nära Sunnersta). Det visade sig vara nästan exakt en kilometer runt. Jag sprang åtta varv, utan att känna den minsta tillstymmelse till smärta i vaden. Tempot (5:15 min/km) var betydligt lägre än jag brukar springa i men jag tog det mycket försiktigt med tanke på vaden.
Efter löpningen cyklade jag ytterligare 20 kilometer innan jag kom hem. Jag var häpnadsväckande pigg.
Innan jag gav mig iväg ut hade jag ätit min standardfrukost bestående av äggröra på tre ägg, ett paket bacon samt 1/2 dl. vispgrädde och var fortfarande hyfsat mätt när jag kom hem vid 15-tiden.
Bör också kanske berätta att jag både springer och cyklar iförd Vibram Five Fingers, dvs. s.k. barfotaskor.
... om det nu inte hade varit för att jag fick ont i en vad under ett träningspass förra fredagen. En vadmuskel var under några dagar efter passet, spänd som en fiolsträng och för att inte äventyra höstens träning bestämde jag mig för att inte starta på halvmaran i lördags. På fredagen kände jag ingenting i vaden, vilket ju var glädjande, men jag stod fast vid mitt beslut.
Men lite träning kunde jag väl ändå försöka mig på, resonerade jag, och drog istället ut på min nyrenoverade Mountainbike från 1996. Från centrala Uppsala, där jag bor, cyklade jag ut till Sunnersta där jag hittade ganska utmanande vägar och stigar. Bland annat cyklade jag upp för utförsåkningsbacken upp på sunnerstaåsen. Med c:a fem höjdmeter kvar nådde jag ett parti med lös sand och var tvungen att gå de sista metrarna.
Nog med detaljer om cyklingen. Efter 30 kilometer stannade jag och sprang på ett jättelik, mycket välskött gräsplan där det bl.a. fanns fotbollsmål och en frisbeegolfbana (nära Sunnersta). Det visade sig vara nästan exakt en kilometer runt. Jag sprang åtta varv, utan att känna den minsta tillstymmelse till smärta i vaden. Tempot (5:15 min/km) var betydligt lägre än jag brukar springa i men jag tog det mycket försiktigt med tanke på vaden.
Efter löpningen cyklade jag ytterligare 20 kilometer innan jag kom hem. Jag var häpnadsväckande pigg.
Innan jag gav mig iväg ut hade jag ätit min standardfrukost bestående av äggröra på tre ägg, ett paket bacon samt 1/2 dl. vispgrädde och var fortfarande hyfsat mätt när jag kom hem vid 15-tiden.
Bör också kanske berätta att jag både springer och cyklar iförd Vibram Five Fingers, dvs. s.k. barfotaskor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)